Ungdomsarbetslösheten mäts i förhållande till dem som söker jobb. Det är alltså ca 30 procent av dem som är inskrivna på arbetsförmedlingen som är arbetslösa. Inte 30 procent av alla ungdomar.
Statistik är oväsentligt, kan man tycka: det viktiga är ungdomsarbetslösheten i sig. Men när oppositionen slår omkring sig med missvisande siffror bör felaktigheterna korrigeras.
Läget är allvarligt, säger S V MP, men ungdomarna får ändå vänta i tre månader innan de får del av ungdomsgarantin som ger dem ekonomisk ersättning. Just det. Tanken med att inte direkt lotsa in ungdomar i åtgärder är klok. Den har en mera långsiktig syftning än vad SVMP:en inser.
Idén är att ungdomarna ska söka jobb i första hand, och söka sig till åtgärder i andra. Deras första impuls ska inte vara att sitta och vänta på att stoppas in i något slags aktiviteter. De ska vända sig till arbetsförmedlingen och få en coach som hjälper dem att söka jobb, peppar dem, tar fram deras unika förutsättningar, uppmuntrar till eget ansvar.
Varför är det bra i en välfärdsstat som den svenska? Allt som bromsar inskolningen i kassaförsörjning är bra. Allt som reducerar kravmentaliteten är bra. Det verkar ju konstigt nog som om missnöjet med vad staten ger växer med utbudet av insatser. Varifrån kommer alla psykiska problem som ökar i förfärande takt? Varför ökar självskadebeteendet? Varför breder hämndlystnaden ut sig hos dem som gör sig till offer? Varför är ungdomar som droppat ut ur skolan konstant förorättade? Varför stirrar de sig blinda på vad de inte har, hellre än att ta ett första riktigt steg i väntan på det rätta jobbet? Har någon ungdomsgeneration i hela vida världen det bättre förspänt än den svenska idag?
Välfärden har trippat på tå runt medborgarna som föremål för omsorg. Men det har blivit så mycket bättre. Inställningen har mera vänts mot möjligheterna att arbeta och försörja sig och ha ett självständigt liv inom ramen för de möjligheter som bjuds. Välfärden fungerar som det var tänkt om människor sakta men säkert gör sig till subjekt i sina liv. Det gäller också för ungdomar, framför allt för ungdomar.
lördag 24 oktober 2009
måndag 5 oktober 2009
ORD Rättvisa
Rättvisa är ett vingligt begrepp. Som jag tolkar oppositionen menar de att det är orättvisa att somliga är mindre lyckligt lottade än andra, att det är orättvisa att man inte får lika mycket betalt för att inte jobba som för att jobba. Orättvisor är aldrig kul. Människors motstånd mot orättvisor är så mycket lättare att mobilisera än att tala om rättvisa. Oppositionen väljer den lätta vägen.
Känslan av orättvisa bottnar i någon sorts oreflekterad avundsjuka. Du har, jag har inte. Och enligt värderingar djupt rotade i vårt samhälle ska helt enkelt alla ha det alla andra har. Det är mänskligt att vilja ha det andra har. Men sättet genom vilket man skaffar sig det man vill ha är avgörande för ett anständigt samhälle.
Rättvisa kräver faktiskt att man är tydlig med hur, var ansvaret ligger, om statens roll är att skapa förutsättningar för individen, eller om statens roll är att dela ut pengar.
En rimlig skillnad i inkomst mellan de som jobbar och de som inte jobbar är rättvisa för mig. Det är alliansregeringens politik för att åstadkomma att det arbetas mera. Även om man inte själv rår för att man inte arbetar så är det ändå rättvisa att arbetet betalar sig. Om fler arbetar kan skatten sänkas. Alla som arbetar får en ökad personlig frihet. Vi får en positiv spiral.
Välfärd är att vi tar gemensamt ansvar för olycksbröder och olyckssystrar, men det kan aldrig vara att ge nästan lika mycket betalt till den som lever på välfärden, även om det inte är fuffens med i spelet.
Men tänkesätten och värderingarna i Sverige är förändrade. Socialdemokraterna kan fortsätta att tänka i banor av hög ersättning till den som inte jobbar, men rättvisa är fel ord för detta. Det inser nog de flesta i själ och hjärta. De flesta känner nog i samvetet någonstans att det är rättvist att gynna arbetet framför kassaförsörjning. De flesta förväntar sig en rättvis tilldelning av resultatet av sitt arbete. De begär innerst inne av staten att kräva arbete av alla som kan arbeta, på det att den personliga friheten ökar genom ökat allmänt välstånd.
Helena Rivière
Känslan av orättvisa bottnar i någon sorts oreflekterad avundsjuka. Du har, jag har inte. Och enligt värderingar djupt rotade i vårt samhälle ska helt enkelt alla ha det alla andra har. Det är mänskligt att vilja ha det andra har. Men sättet genom vilket man skaffar sig det man vill ha är avgörande för ett anständigt samhälle.
Rättvisa kräver faktiskt att man är tydlig med hur, var ansvaret ligger, om statens roll är att skapa förutsättningar för individen, eller om statens roll är att dela ut pengar.
En rimlig skillnad i inkomst mellan de som jobbar och de som inte jobbar är rättvisa för mig. Det är alliansregeringens politik för att åstadkomma att det arbetas mera. Även om man inte själv rår för att man inte arbetar så är det ändå rättvisa att arbetet betalar sig. Om fler arbetar kan skatten sänkas. Alla som arbetar får en ökad personlig frihet. Vi får en positiv spiral.
Välfärd är att vi tar gemensamt ansvar för olycksbröder och olyckssystrar, men det kan aldrig vara att ge nästan lika mycket betalt till den som lever på välfärden, även om det inte är fuffens med i spelet.
Men tänkesätten och värderingarna i Sverige är förändrade. Socialdemokraterna kan fortsätta att tänka i banor av hög ersättning till den som inte jobbar, men rättvisa är fel ord för detta. Det inser nog de flesta i själ och hjärta. De flesta känner nog i samvetet någonstans att det är rättvist att gynna arbetet framför kassaförsörjning. De flesta förväntar sig en rättvis tilldelning av resultatet av sitt arbete. De begär innerst inne av staten att kräva arbete av alla som kan arbeta, på det att den personliga friheten ökar genom ökat allmänt välstånd.
Helena Rivière
onsdag 16 september 2009
Levande historia
Forum för levande historia är inte vilken historisk institution som helst. ”Levande historia” heter den och ”levande” är ett epitet som arbetar med förståelse. Det som förenar oss med historien är att vi är samma människor som förövarna var under Förintelsen och andra folkmord. Vi är samma sort som Middag med Pol Pot-svenskarna som for till Kambodja, så fyllda av fördomar att de ingenting såg och ingenting tog till sig. Poängen med utställningen är att en av dem nu i efterskott frågar sig hur det kunde hända. Hur? är den fråga Forum för levande historia ställer. Hur kom det sig att de ingenting fattade? Hur gör vi oss observanta på oss själva i samma situation?
Jag har nyligen ställts inför den sortens frågor under en resa till Auschwitz-Birkenau och många andra av förintelsens platser, ordnad av Forum för levande historia. Det var en omskakande upplevelse som sitter i. Att vi identifierar oss med offren är inte konstigt. Det är så det ska vara. Att däremot identifiera sig med förövarna är ingen tanke som infinner sig spontant. Men Forum för levande historia ber oss göra det. – Om ni skulle beskriva nazisterna så som ni tror att de skulle ha velat bli beskrivna eller beskrivit sig själva, vad skulle ni då säga?
Det är levande historia rakt in i veka livet
Det tvingar oss att tänka i termer av omständigheter, relationer, beroenden, beundran, influenser, antipatier, avsky. Att inta deras perspektiv är att ställa sig frågan vad de uppfattade som problem och hur de tänkte sig att lösa de problemen. Man kan följa hur ett litet steg blev till normalitet, och hur nästa lilla steg då inte tedde sig så förfärligt mycket värre, och inte heller nästa. Forum för levande historia frågar oss om vi tror att vår känsla av äckel inför något äckligt skiljer sig från förövarnas känsla av äckel inför vad de tyckte var äckligt? Vi är i grunden samma människor.
Människoföraktet är en mänsklig synd som vi delar med dem. När socialdemokraterna i den politiska debatten tillskriver oss onda avsikter, att medvetet vilja förstöra för människor, att avsiktligt vilja skada, är viljan att demonisera oss densamma. Att vilja ha en annan politik är respektingivande. Men att demonisera är att avskilja, vilket är ett litet steg att undvika. Det är så levande historia fungerar. Den kan omsättas på oss själva.
Jag har nyligen ställts inför den sortens frågor under en resa till Auschwitz-Birkenau och många andra av förintelsens platser, ordnad av Forum för levande historia. Det var en omskakande upplevelse som sitter i. Att vi identifierar oss med offren är inte konstigt. Det är så det ska vara. Att däremot identifiera sig med förövarna är ingen tanke som infinner sig spontant. Men Forum för levande historia ber oss göra det. – Om ni skulle beskriva nazisterna så som ni tror att de skulle ha velat bli beskrivna eller beskrivit sig själva, vad skulle ni då säga?
Det är levande historia rakt in i veka livet
Det tvingar oss att tänka i termer av omständigheter, relationer, beroenden, beundran, influenser, antipatier, avsky. Att inta deras perspektiv är att ställa sig frågan vad de uppfattade som problem och hur de tänkte sig att lösa de problemen. Man kan följa hur ett litet steg blev till normalitet, och hur nästa lilla steg då inte tedde sig så förfärligt mycket värre, och inte heller nästa. Forum för levande historia frågar oss om vi tror att vår känsla av äckel inför något äckligt skiljer sig från förövarnas känsla av äckel inför vad de tyckte var äckligt? Vi är i grunden samma människor.
Människoföraktet är en mänsklig synd som vi delar med dem. När socialdemokraterna i den politiska debatten tillskriver oss onda avsikter, att medvetet vilja förstöra för människor, att avsiktligt vilja skada, är viljan att demonisera oss densamma. Att vilja ha en annan politik är respektingivande. Men att demonisera är att avskilja, vilket är ett litet steg att undvika. Det är så levande historia fungerar. Den kan omsättas på oss själva.
lördag 25 juli 2009
Pirater
Friheten på nätet är frihet i en ny dimension. Det är en frihet från glömska, en frihet till kunskap, idéer, inspiration, kontakter, intellektuell rikedom omedelbart tillgänglig för alla.
Friheten på nätet är en ny frihet att addera till de traditionella politiska fri- och rättigheterna.
Hur vi ska förhålla oss till denna nya frihet, hur vi ska utveckla den, och samtidigt, åtminstone övergångsvis, hålla fast vi befintliga lagar och regler för immateriella rättigheter, det vet jag inte. Vi har infört civilrättsliga möjligheter för rättighetsinnehavare att komma åt dem som snyltar i stor skala, men de som kan tekniken säger att piraterna går förbi vakthållningen hur lätt som helst.
Friheten på nätet försvarar en god känsla. Eller är det en tanke? En allemansrätt? Avigsidan däremot har drag av Osynliga partiet, Afa och Planka nu med stenkastare och tjyvåkare.
Piraterna bryter konventioner och struntar i legala villkor – det är glada miner, ungdomligt uppror och hett motstånd: - Nu får politikerna i riksdagen en knäpp på näsan. Men tror de verkligen att hoppet om en bättre värld föds genom uppkäftighet i en växande subkultur av juvenilt trots? Mänskliga rättigheter, vet vi, kräver ansvar för mera än jag, mig och mina tår.
Mänskliga rättigheter bygger faktiskt på respekt för lagar och avtal och en samhällsordning med myndiga medborgare.
Jag tror de som säger att tekniken redan har sprungit om de lagar riksdagen har stiftat till skydd för immateriella rättigheter. Men det betyder inte att riksdagen har gjort fel. Steg för steg, i god demokratisk ordning, vävs ny kunskap in i lagstiftningen. Jag tror inte sista ordet är sagt i frågan om friheten på nätet från vår sida.
Helena Rivière, riksdagsledamot (M)
Friheten på nätet är en ny frihet att addera till de traditionella politiska fri- och rättigheterna.
Hur vi ska förhålla oss till denna nya frihet, hur vi ska utveckla den, och samtidigt, åtminstone övergångsvis, hålla fast vi befintliga lagar och regler för immateriella rättigheter, det vet jag inte. Vi har infört civilrättsliga möjligheter för rättighetsinnehavare att komma åt dem som snyltar i stor skala, men de som kan tekniken säger att piraterna går förbi vakthållningen hur lätt som helst.
Friheten på nätet försvarar en god känsla. Eller är det en tanke? En allemansrätt? Avigsidan däremot har drag av Osynliga partiet, Afa och Planka nu med stenkastare och tjyvåkare.
Piraterna bryter konventioner och struntar i legala villkor – det är glada miner, ungdomligt uppror och hett motstånd: - Nu får politikerna i riksdagen en knäpp på näsan. Men tror de verkligen att hoppet om en bättre värld föds genom uppkäftighet i en växande subkultur av juvenilt trots? Mänskliga rättigheter, vet vi, kräver ansvar för mera än jag, mig och mina tår.
Mänskliga rättigheter bygger faktiskt på respekt för lagar och avtal och en samhällsordning med myndiga medborgare.
Jag tror de som säger att tekniken redan har sprungit om de lagar riksdagen har stiftat till skydd för immateriella rättigheter. Men det betyder inte att riksdagen har gjort fel. Steg för steg, i god demokratisk ordning, vävs ny kunskap in i lagstiftningen. Jag tror inte sista ordet är sagt i frågan om friheten på nätet från vår sida.
Helena Rivière, riksdagsledamot (M)
torsdag 9 juli 2009
Inkomst
I höst ska riksdagen fatta beslut om en socialförsäkringsbalk som samlar allt som rör socialförsäkringarna. Allt, från graviditetspenning till efterlevandepension. Balken definierar allt, bl a inkomst.
Lönen, och därmed arbetet är utgångspunkten när de arbetsbaserade förmånerna beräknas. Det är föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning, det är förmåner vid sjukdom eller arbetsskada, det är inkomstgrundad ålderspension, det är förmåner till efterlevande.
Det jag vill peka på är en luddighet.
När man inte kan arbeta och dra in en inkomst, så kallas ersättningen för den inkomst man går miste om också inkomst. Därför finns det en rad sociala förmåner som räknas som inkomst och som är pensionsgrundande.
Jag är rädd att den raka kopplingen mellan arbete och inkomst suddas ut av att ordet inkomst också används för det som ersätter inkomsten. Det blir lika legitimt att ha inkomst av ersättning som av arbete. Och det är ju också legitimt i de allra flesta fall. Vilket inte betyder att valet är fritt mellan att arbeta och att vara försörjd av kassan
Men jag kan tänka mig att ordet lön skulle dra fram arbetet i blickfånget som det som ger rätt till arbetsbaserade ersättningar. (Det finns också bosättningsbaserade förmåner men de diskuterar jag inte här: barnbidrag, underhållsbidrag m m)
Många uppfattar socialförsäkringarna som ovillkorade rättigheter. Det är fel. Jag tror att vi lurar oss genom språket. Jag är rädd att vi har lockat fram en viss rättighetsmentalitet genom att tänja ut inkomstbegreppet till att täcka allt som ”kommer in” oavsett om det är egna intjänade pengar eller ej. Lön är inkomst. Jag skulle vilja att lön var lön och ersättning ersättning.
Helena Rivière
Lönen, och därmed arbetet är utgångspunkten när de arbetsbaserade förmånerna beräknas. Det är föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning, det är förmåner vid sjukdom eller arbetsskada, det är inkomstgrundad ålderspension, det är förmåner till efterlevande.
Det jag vill peka på är en luddighet.
När man inte kan arbeta och dra in en inkomst, så kallas ersättningen för den inkomst man går miste om också inkomst. Därför finns det en rad sociala förmåner som räknas som inkomst och som är pensionsgrundande.
Jag är rädd att den raka kopplingen mellan arbete och inkomst suddas ut av att ordet inkomst också används för det som ersätter inkomsten. Det blir lika legitimt att ha inkomst av ersättning som av arbete. Och det är ju också legitimt i de allra flesta fall. Vilket inte betyder att valet är fritt mellan att arbeta och att vara försörjd av kassan
Men jag kan tänka mig att ordet lön skulle dra fram arbetet i blickfånget som det som ger rätt till arbetsbaserade ersättningar. (Det finns också bosättningsbaserade förmåner men de diskuterar jag inte här: barnbidrag, underhållsbidrag m m)
Många uppfattar socialförsäkringarna som ovillkorade rättigheter. Det är fel. Jag tror att vi lurar oss genom språket. Jag är rädd att vi har lockat fram en viss rättighetsmentalitet genom att tänja ut inkomstbegreppet till att täcka allt som ”kommer in” oavsett om det är egna intjänade pengar eller ej. Lön är inkomst. Jag skulle vilja att lön var lön och ersättning ersättning.
Helena Rivière
tisdag 30 juni 2009
Investeringar
Mona Sahlin vill investera. Hon vill investera i Sverige, och nyss också i Europa. Man kan fråga sig varför hon säger investera och inte lika gärna satsa? Investeringar är ju så tydligt finansiellt inriktade. Investeringar är kapitalplaceringar som förhoppningsvis ska ge utdelning en vacker dag.
Mona Sahlin vill investera i gröna jobb, infrastruktur och ungdomars utbildning (så att de ska vara rustade att ta de nya högkvalificerade och högavlönade jobben när det vänder, som hon säger). Men hon får inga journalistfrågor om hur investeringarna ska ske. Hur mycket ska hon investera? Varifrån kommer pengarna? Vilka ägandeförhållanden avser hon?
När det gäller utbildningen av ungdomar skulle jag vilja backa bandet till socialdemokraternas regeringstid. Hur blev det med investeringarna i utbildning från den tiden? Fick de utsatta ungdomarna de här högkvalificerade jobben efter att ha gått om gymnasiet en gång till på komvux?
Det är inte så att jag vänder mig mot utbildning. Det jag vänder mig mot är socialdemokraternas förkärlek för en rosenskimrande utopisk värld. I verkligheten droppar en av tre av från gymnasiet eller går ut med ofullständiga betyg. Det ska politiken förhålla sig till. Alliansens satsning på yrkesvux och yrkesgymnasier är att förhålla sig till verkligheten.
De högavlönade jobben vill ju Mona Sahlin ändå straffa med högre skatter för att kunna äga rollen som utdelare av s k rättvisa. Det är förstås där idén med investeringarna i utbildning ligger! Mona Sahlin hämtar hem avkastningen på sina kapitalplaceringar i utbildning genom höjd skatt på högavlönade. Då är det verkligen en investering - typ häxans i Hans och Greta. Först göda och sedan äta upp.
Helena Rivière
Mona Sahlin vill investera i gröna jobb, infrastruktur och ungdomars utbildning (så att de ska vara rustade att ta de nya högkvalificerade och högavlönade jobben när det vänder, som hon säger). Men hon får inga journalistfrågor om hur investeringarna ska ske. Hur mycket ska hon investera? Varifrån kommer pengarna? Vilka ägandeförhållanden avser hon?
När det gäller utbildningen av ungdomar skulle jag vilja backa bandet till socialdemokraternas regeringstid. Hur blev det med investeringarna i utbildning från den tiden? Fick de utsatta ungdomarna de här högkvalificerade jobben efter att ha gått om gymnasiet en gång till på komvux?
Det är inte så att jag vänder mig mot utbildning. Det jag vänder mig mot är socialdemokraternas förkärlek för en rosenskimrande utopisk värld. I verkligheten droppar en av tre av från gymnasiet eller går ut med ofullständiga betyg. Det ska politiken förhålla sig till. Alliansens satsning på yrkesvux och yrkesgymnasier är att förhålla sig till verkligheten.
De högavlönade jobben vill ju Mona Sahlin ändå straffa med högre skatter för att kunna äga rollen som utdelare av s k rättvisa. Det är förstås där idén med investeringarna i utbildning ligger! Mona Sahlin hämtar hem avkastningen på sina kapitalplaceringar i utbildning genom höjd skatt på högavlönade. Då är det verkligen en investering - typ häxans i Hans och Greta. Först göda och sedan äta upp.
Helena Rivière
fredag 26 juni 2009
Tid för återhämtning
Ordet sjukskrivning leder så klart tanken mot sjukdomen. Det sjuka är det centrala. Innebörden är att den sjuke ska få vara ifred från det vanliga livets krav för att vila upp sig och återhämta krafterna.
Om läkaren i stället skrev ut tid för återhämtning skulle idén om syftet med sjukskrivningen gå i dagen. Siktet skulle ställas in på det friska igen.
Nu är ordet sjukskrivning inte lika passiverande längre som det var på långtidssjukskrivningarnas tid. Läkarna har stöd av försäkringsmedicinska riktlinjer som rekommenderar hur lång tid olika diagnoser kräver för att patienten ska ha hämtat sig, och det är väsentligt kortare tider än förr. Så sjukskrivningen har inte längre samma ödesdigra effekt på arbetsförmågan som den hade. Just därför kan man kanske tänka sig tid för återhämtning?
En parallell är ordet sjukintyg. Det är borta. Sjukintyg finns inte längre. Det heter i stället underlag för bedömning av förmågan att arbeta vid sjukdom. Ett knöligt namn på en blankett, men den fokuserar i alla fall på det möjliga. Vilket är riktigt, enligt de flesta, eftersom blanketten är ett underlag för att bedöma arbetsförmågan och inget annat.
måndag 22 juni 2009
Ord
Det är genom orden vi förstår verkligheten. Döda ord säger ingenting, ihåligheter inte heller, stumma ord som rinner förbi hjärnan i en evig ström, ord man inte tänker på, ord för hemmablinda. Men med levande ord är det annorlunda. Det räcker med att hålla upp ett och annat ord till beskådan för att visa hur de styr åt det ena eller andra hållet.
Jag ska blogga med siktet inställt på ord.
Ett exempel. Vi säger arbetslöshetsersättning. Engelsmännen säger jobbsökarbidrag (job seeking allowance). Vi fokuserar på arbetslösheten, som om den var någonting bestående, en egenskap, som om arbetslös var en benämning, en titel av något slag. Engelsmännen fokuserar på förändringen, på omställningen från ett jobb till ett annat, på den specifika aktivitet som ger pengarna.
Fast egentligen använder vi ju inte det svåruttalade arbetslöshetsersättning. Vi säger a-kassa. Det är kort och bra och syftar på kassan som betalar ut pengarna. Vi går direkt på kassan.
A-kassa är ett neutralt och oförargligt cover up-ord som täcker över eventuella beskyllningar. A-kassa är försörjning helt enkelt. Enligt gängse uppfattning ska det helst inte vara någon skillnad i utdelning mot när vi jobbar.
Helena Rivière
Jag ska blogga med siktet inställt på ord.
Ett exempel. Vi säger arbetslöshetsersättning. Engelsmännen säger jobbsökarbidrag (job seeking allowance). Vi fokuserar på arbetslösheten, som om den var någonting bestående, en egenskap, som om arbetslös var en benämning, en titel av något slag. Engelsmännen fokuserar på förändringen, på omställningen från ett jobb till ett annat, på den specifika aktivitet som ger pengarna.
Fast egentligen använder vi ju inte det svåruttalade arbetslöshetsersättning. Vi säger a-kassa. Det är kort och bra och syftar på kassan som betalar ut pengarna. Vi går direkt på kassan.
A-kassa är ett neutralt och oförargligt cover up-ord som täcker över eventuella beskyllningar. A-kassa är försörjning helt enkelt. Enligt gängse uppfattning ska det helst inte vara någon skillnad i utdelning mot när vi jobbar.
Helena Rivière
onsdag 22 april 2009
Ordens makt
Levande ord är ord som skapar bilder i åhörarens sinne. Många riksdagsledamöter har en förkärlek för att måla upp scener från familjefronten där de "snoriga ungarna" alltid tas till intäkt för talarens förståelse för vanligt folks problem.
Det har en avtagande effekt tionde gången, kan jag säga.
Bilder får budskapet att leva, verkligen, men ibland distraherar de en aning. Jag hörde en talare igår, en utmärkt talare, levande, sakkunnig, skarp och mjuk på samma gång, behaglig röst, intresseväckande, allt en vinnande talare bör ha.
Han tog till en bild. Han sökte en bild som han inte riktigt fick rätsida på och försökte få hästen på väg till värdshuset efter vagnen, eller kanske springa före hästen till värdshuset med vagnen efter, och vi skrattade för vi förstod ju vad han menade. Men jag tappade koncentrationen ett tag där för jag undrade vad värdshuset hade med saken att göra. Spelade det någon roll vart häst och vagn var på väg?
Talaren försökte sig på en ny bild. Han sade om någonting svårt att det inte var snutet ur näsan. Sedan gjorde han en paus.
Man ska inte göra paus efter det som inte är snutet ur näsan. Det ger tankarna alltför fritt spelrum. Den här gången skrattade vi mera okontrollerat.
Den med hästen var bättre sade hans bisittare diskret.
Det har en avtagande effekt tionde gången, kan jag säga.
Bilder får budskapet att leva, verkligen, men ibland distraherar de en aning. Jag hörde en talare igår, en utmärkt talare, levande, sakkunnig, skarp och mjuk på samma gång, behaglig röst, intresseväckande, allt en vinnande talare bör ha.
Han tog till en bild. Han sökte en bild som han inte riktigt fick rätsida på och försökte få hästen på väg till värdshuset efter vagnen, eller kanske springa före hästen till värdshuset med vagnen efter, och vi skrattade för vi förstod ju vad han menade. Men jag tappade koncentrationen ett tag där för jag undrade vad värdshuset hade med saken att göra. Spelade det någon roll vart häst och vagn var på väg?
Talaren försökte sig på en ny bild. Han sade om någonting svårt att det inte var snutet ur näsan. Sedan gjorde han en paus.
Man ska inte göra paus efter det som inte är snutet ur näsan. Det ger tankarna alltför fritt spelrum. Den här gången skrattade vi mera okontrollerat.
Den med hästen var bättre sade hans bisittare diskret.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)