Fler ser möjligheten

- Nu äntligen händer något!
- Äntligen är det någon som lyssnar!

Var hörs sådana glada röster en grå aprilmorgon?
Är det någon sorts talangjakt på gång, där människor vågar sig fram och märker att de har en chans?

Ja, i en mening är det just det. All insomnad förmåga, stolthet, motivation som ingen frågat efter på åratal sätts nu i fokus när människor omförsäkras från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Det är handläggarna på Arbetsförmedlingen som återger hur det kan låta bland kunderna på introduktionsprogrammet, hur glatt överraskade många blir. Mer än hälften av de omförsäkrade upplever ett lyft. För första gången på länge känner de att de är på väg framåt i livet igen.

Först var de inte bara oroliga, de var rent ut sagt panikslagna. De hade dränkts i problembeskrivningar om hur de skulle kastas ut i kylan, om stupstocken som väntade, om hur de skulle tvingas ställa sig sist i kön till arbetsförmedlingen.

Men när de väl börjat på introduktionen fick de klart för sig att det var deras egen takt som gällde. De bemöttes som individer. De erbjöds utredningssamtal, stödsamtal, arbetspsykologisk utredning, arbetsprövning, utbildningsmöjligheter, friskvård, seminarier i jobbsökande och CV-skrivande. Många vittnar om att de är glada över att har ”tvingats ut”. Det visade sig vara ett psykiskt lyft att bli arbetslös och bli av med sjukidentiteten. En ny tanke hade fötts i huvudet på dem.

Vi rör oss i rätt riktning. Fler människor ser i alla fall framåt. Fler ser möjligheten.

Stimulans till ansvar

Sjukförsäkringen ger oss pengar när vi inte kan arbeta p g av skada eller sjukdom. Det är inkomsten som är försäkrad. Men vilka värden vill vi i alliansen att sjukförsäkringen ska understödja? Mitt svar är samhällsmoral, arbetsmoral och rättvisa. Aktiva åtgärder är alltid bättre än passiva utbetalningar. Sjukförsäkringen ställer ju faktiskt krav på de försäkrade. Arbetsförmågan bedöms vid återkommande kontrollstationer, efter tre månader, efter sex, men vid sexmånadersgränsen skiftar perspektivet något, från vad sjukdomen hindrar en från att göra, till vilka förutsättningar man har att arbeta trots sjukdomen.

Skäl som inte längre ger rätt till sjukpenning är ålder, bosättningsort, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande sociala förhållanden. De skälen togs bort för att de bidrog till mängden långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Sjukförsäkringen tilläts täcka alla möjliga inkomstbortfall som inte orsakades av sjukdom. Annat än arbetsförmågan tilläts ta över.

Arbetslinjen är en moralfråga, inte bara för individen utan också för individens omgivning. Individens ansvar att försörja sig själv påverkas av samhällets krav på alla andra att försörja sig själva. Tryggheten i försäkringen ska finnas där för den som behöver, men den vilar på att försäkringen upprätthåller sin legitimitet. Ingen som drabbas av sjukdom eller skada ska behöva lida ekonomiska konsekvenser. Men staten kan inte åta sig att lösa alla problem åt alla människor. Vi är nu i ett skifte där vi försöker balansera behovet av incitament för individen att arbeta (incitament som är för svaga i Sverige idag) med individens rättigheter till skydd och hjälp, och samma individs ansvar att upprätthålla samhället. Statens erbjudande till medborgarna är en politik som uppmuntrar detta ansvarstagande.