Taxichauffören var orolig för in granne...

Grannen hade blivit utförsäkrad av Försäkringskassan.
- Varför säger du utförsäkrad och inte omförsäkrad, frågade jag? Han är väl överförd till arbetsförmedlingen? Till introduktionsprogrammet?
- De skickade honom till arbetsförmedlingen, sade chauffören..
Men dit vill han ju inte.
- Vad är det för fel på honom, frågade jag?
- Ryggen. Och så tittar han lite för djupt i glaset också. Så frun stack. Nu är han orolig för hyran. Det räcker ju med att han blir efter med hyran i två månader så åker han ut.
- Hur länge har han varit sjukskriven?
- Fem år.
- Om sjukskrivningen inte har gjort någon nytta på fem år så lär den inte göra det i fortsättningen heller, sade jag.
Vad hade han för jobb dessförinnan?
- På posten.
- Det är väl bra att Försäkringskassan tar tag i honom och ger honom stöd att komma tillbaka, sade jag.
- Ja han var där, på arbetsförmedlingen, men det ledde ingen vart.
Jag har sagt att han kan komma och arbeta med mig, på Taxi Stockholm. Men det vill han inte. Det är inte fint nog.

Min reflektion är att räddningen för många sjuka, som inte är allvarligt sjuka, är att de omförsäkras till Arbetsförmedlingen. Att man mera börjar intressera sig för vad de har för möjligheter än att ge dem fortsatt försörjning och ett fortsatt miserabelt liv. Vem tror på människan? Den som vill ha honom tillbaka, eller den som vill betala för att han ska hålla sig hemma?

Fler ser möjligheten

- Nu äntligen händer något!
- Äntligen är det någon som lyssnar!

Var hörs sådana glada röster en grå aprilmorgon?
Är det någon sorts talangjakt på gång, där människor vågar sig fram och märker att de har en chans?

Ja, i en mening är det just det. All insomnad förmåga, stolthet, motivation som ingen frågat efter på åratal sätts nu i fokus när människor omförsäkras från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Det är handläggarna på Arbetsförmedlingen som återger hur det kan låta bland kunderna på introduktionsprogrammet, hur glatt överraskade många blir. Mer än hälften av de omförsäkrade upplever ett lyft. För första gången på länge känner de att de är på väg framåt i livet igen.

Först var de inte bara oroliga, de var rent ut sagt panikslagna. De hade dränkts i problembeskrivningar om hur de skulle kastas ut i kylan, om stupstocken som väntade, om hur de skulle tvingas ställa sig sist i kön till arbetsförmedlingen.

Men när de väl börjat på introduktionen fick de klart för sig att det var deras egen takt som gällde. De bemöttes som individer. De erbjöds utredningssamtal, stödsamtal, arbetspsykologisk utredning, arbetsprövning, utbildningsmöjligheter, friskvård, seminarier i jobbsökande och CV-skrivande. Många vittnar om att de är glada över att har ”tvingats ut”. Det visade sig vara ett psykiskt lyft att bli arbetslös och bli av med sjukidentiteten. En ny tanke hade fötts i huvudet på dem.

Vi rör oss i rätt riktning. Fler människor ser i alla fall framåt. Fler ser möjligheten.

Stimulans till ansvar

Sjukförsäkringen ger oss pengar när vi inte kan arbeta p g av skada eller sjukdom. Det är inkomsten som är försäkrad. Men vilka värden vill vi i alliansen att sjukförsäkringen ska understödja? Mitt svar är samhällsmoral, arbetsmoral och rättvisa. Aktiva åtgärder är alltid bättre än passiva utbetalningar. Sjukförsäkringen ställer ju faktiskt krav på de försäkrade. Arbetsförmågan bedöms vid återkommande kontrollstationer, efter tre månader, efter sex, men vid sexmånadersgränsen skiftar perspektivet något, från vad sjukdomen hindrar en från att göra, till vilka förutsättningar man har att arbeta trots sjukdomen.

Skäl som inte längre ger rätt till sjukpenning är ålder, bosättningsort, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande sociala förhållanden. De skälen togs bort för att de bidrog till mängden långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Sjukförsäkringen tilläts täcka alla möjliga inkomstbortfall som inte orsakades av sjukdom. Annat än arbetsförmågan tilläts ta över.

Arbetslinjen är en moralfråga, inte bara för individen utan också för individens omgivning. Individens ansvar att försörja sig själv påverkas av samhällets krav på alla andra att försörja sig själva. Tryggheten i försäkringen ska finnas där för den som behöver, men den vilar på att försäkringen upprätthåller sin legitimitet. Ingen som drabbas av sjukdom eller skada ska behöva lida ekonomiska konsekvenser. Men staten kan inte åta sig att lösa alla problem åt alla människor. Vi är nu i ett skifte där vi försöker balansera behovet av incitament för individen att arbeta (incitament som är för svaga i Sverige idag) med individens rättigheter till skydd och hjälp, och samma individs ansvar att upprätthålla samhället. Statens erbjudande till medborgarna är en politik som uppmuntrar detta ansvarstagande.

Empati genom tydlighet

Det är något speciellt med sjukdom. Medkänslan med den sjuka är intuitiv. Sjuka som tycker sig motarbetade av Försäkringskassan vållar känslostormar när tidningar och tv slår upp deras fall. Reportagen avser att skapa indignation, och de lyckas: - arma människa, måste systemet fara fram så okänsligt med henne. De flestas uppfattning är nog att mera tid i sjukförsäkringen skulle vara att visa denna person empati. Hur mycket mera tid säger känslan inget om. Inte heller vad som händer med självrespekten och självförtroendet i långvarigt utanförskap.

Mot denna lidande person ställs en ansvarig för försäkringen, ofta Cristina Husmark Pehrsson. Det spelar ingen roll vad hon än säger för de flesta tar ändå bara in det de vill höra. De vill inte ha förklaringar om hur sjukförsäkringen fungerar.

Det intressanta är att Cristina Husmark Pehrsson verkligen visar omsorg om människor, och har så gjort i varenda framträdande hon har medverkat i, men hennes budskap om betydelsen för varje enskild människa att komma tillbaka till ett aktivt liv uppfattas som ett försök att blanda bort korten. Den förutfattade meningen är att sjukskrivning löser problemet vilket det än är. Cristina Husmark Pehrsson visar på möjligheterna utanför sjukförsäkringen som är större än någonsin. Empati för oss är att hjälpa människor tillbaka.

Att arbetsförmågan bedöms vid återkommande kontrollstationer är till fördel för förmågan att vara igång och komma tillbaka. Det är lätt att förstå misstron mot den nya sjukförsäkringen om uppfattningen är att förskjutningen av tyngdpunkten från sjukdom till arbetsförmåga är en negativ förändring. Men den misstron kommer att övervinnas.

Vi är nu i ett skifte där vi försöker balansera möjligheterna för individen att arbeta med individens rättigheter till skydd och hjälp. Tryggheten i försäkringen ska finnas där för den som behöver, men den vilar på att försäkringen upprätthåller sin legitimitet. Kan vi göra inlevelsen i de sammantagna villkoren lika stark som inlevelsen i ett kvällstidningsreportage går Sverige en klokare framtid till mötes.