Ungdomsarbetslösheten mäts i förhållande till dem som söker jobb. Det är alltså ca 30 procent av dem som är inskrivna på arbetsförmedlingen som är arbetslösa. Inte 30 procent av alla ungdomar.
Statistik är oväsentligt, kan man tycka: det viktiga är ungdomsarbetslösheten i sig. Men när oppositionen slår omkring sig med missvisande siffror bör felaktigheterna korrigeras.
Läget är allvarligt, säger S V MP, men ungdomarna får ändå vänta i tre månader innan de får del av ungdomsgarantin som ger dem ekonomisk ersättning. Just det. Tanken med att inte direkt lotsa in ungdomar i åtgärder är klok. Den har en mera långsiktig syftning än vad SVMP:en inser.
Idén är att ungdomarna ska söka jobb i första hand, och söka sig till åtgärder i andra. Deras första impuls ska inte vara att sitta och vänta på att stoppas in i något slags aktiviteter. De ska vända sig till arbetsförmedlingen och få en coach som hjälper dem att söka jobb, peppar dem, tar fram deras unika förutsättningar, uppmuntrar till eget ansvar.
Varför är det bra i en välfärdsstat som den svenska? Allt som bromsar inskolningen i kassaförsörjning är bra. Allt som reducerar kravmentaliteten är bra. Det verkar ju konstigt nog som om missnöjet med vad staten ger växer med utbudet av insatser. Varifrån kommer alla psykiska problem som ökar i förfärande takt? Varför ökar självskadebeteendet? Varför breder hämndlystnaden ut sig hos dem som gör sig till offer? Varför är ungdomar som droppat ut ur skolan konstant förorättade? Varför stirrar de sig blinda på vad de inte har, hellre än att ta ett första riktigt steg i väntan på det rätta jobbet? Har någon ungdomsgeneration i hela vida världen det bättre förspänt än den svenska idag?
Välfärden har trippat på tå runt medborgarna som föremål för omsorg. Men det har blivit så mycket bättre. Inställningen har mera vänts mot möjligheterna att arbeta och försörja sig och ha ett självständigt liv inom ramen för de möjligheter som bjuds. Välfärden fungerar som det var tänkt om människor sakta men säkert gör sig till subjekt i sina liv. Det gäller också för ungdomar, framför allt för ungdomar.
lördag 24 oktober 2009
måndag 5 oktober 2009
ORD Rättvisa
Rättvisa är ett vingligt begrepp. Som jag tolkar oppositionen menar de att det är orättvisa att somliga är mindre lyckligt lottade än andra, att det är orättvisa att man inte får lika mycket betalt för att inte jobba som för att jobba. Orättvisor är aldrig kul. Människors motstånd mot orättvisor är så mycket lättare att mobilisera än att tala om rättvisa. Oppositionen väljer den lätta vägen.
Känslan av orättvisa bottnar i någon sorts oreflekterad avundsjuka. Du har, jag har inte. Och enligt värderingar djupt rotade i vårt samhälle ska helt enkelt alla ha det alla andra har. Det är mänskligt att vilja ha det andra har. Men sättet genom vilket man skaffar sig det man vill ha är avgörande för ett anständigt samhälle.
Rättvisa kräver faktiskt att man är tydlig med hur, var ansvaret ligger, om statens roll är att skapa förutsättningar för individen, eller om statens roll är att dela ut pengar.
En rimlig skillnad i inkomst mellan de som jobbar och de som inte jobbar är rättvisa för mig. Det är alliansregeringens politik för att åstadkomma att det arbetas mera. Även om man inte själv rår för att man inte arbetar så är det ändå rättvisa att arbetet betalar sig. Om fler arbetar kan skatten sänkas. Alla som arbetar får en ökad personlig frihet. Vi får en positiv spiral.
Välfärd är att vi tar gemensamt ansvar för olycksbröder och olyckssystrar, men det kan aldrig vara att ge nästan lika mycket betalt till den som lever på välfärden, även om det inte är fuffens med i spelet.
Men tänkesätten och värderingarna i Sverige är förändrade. Socialdemokraterna kan fortsätta att tänka i banor av hög ersättning till den som inte jobbar, men rättvisa är fel ord för detta. Det inser nog de flesta i själ och hjärta. De flesta känner nog i samvetet någonstans att det är rättvist att gynna arbetet framför kassaförsörjning. De flesta förväntar sig en rättvis tilldelning av resultatet av sitt arbete. De begär innerst inne av staten att kräva arbete av alla som kan arbeta, på det att den personliga friheten ökar genom ökat allmänt välstånd.
Helena Rivière
Känslan av orättvisa bottnar i någon sorts oreflekterad avundsjuka. Du har, jag har inte. Och enligt värderingar djupt rotade i vårt samhälle ska helt enkelt alla ha det alla andra har. Det är mänskligt att vilja ha det andra har. Men sättet genom vilket man skaffar sig det man vill ha är avgörande för ett anständigt samhälle.
Rättvisa kräver faktiskt att man är tydlig med hur, var ansvaret ligger, om statens roll är att skapa förutsättningar för individen, eller om statens roll är att dela ut pengar.
En rimlig skillnad i inkomst mellan de som jobbar och de som inte jobbar är rättvisa för mig. Det är alliansregeringens politik för att åstadkomma att det arbetas mera. Även om man inte själv rår för att man inte arbetar så är det ändå rättvisa att arbetet betalar sig. Om fler arbetar kan skatten sänkas. Alla som arbetar får en ökad personlig frihet. Vi får en positiv spiral.
Välfärd är att vi tar gemensamt ansvar för olycksbröder och olyckssystrar, men det kan aldrig vara att ge nästan lika mycket betalt till den som lever på välfärden, även om det inte är fuffens med i spelet.
Men tänkesätten och värderingarna i Sverige är förändrade. Socialdemokraterna kan fortsätta att tänka i banor av hög ersättning till den som inte jobbar, men rättvisa är fel ord för detta. Det inser nog de flesta i själ och hjärta. De flesta känner nog i samvetet någonstans att det är rättvist att gynna arbetet framför kassaförsörjning. De flesta förväntar sig en rättvis tilldelning av resultatet av sitt arbete. De begär innerst inne av staten att kräva arbete av alla som kan arbeta, på det att den personliga friheten ökar genom ökat allmänt välstånd.
Helena Rivière
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)