Ungdomsarbetslösheten mäts i förhållande till dem som söker jobb. Det är alltså ca 30 procent av dem som är inskrivna på arbetsförmedlingen som är arbetslösa. Inte 30 procent av alla ungdomar.
Statistik är oväsentligt, kan man tycka: det viktiga är ungdomsarbetslösheten i sig. Men när oppositionen slår omkring sig med missvisande siffror bör felaktigheterna korrigeras.
Läget är allvarligt, säger S V MP, men ungdomarna får ändå vänta i tre månader innan de får del av ungdomsgarantin som ger dem ekonomisk ersättning. Just det. Tanken med att inte direkt lotsa in ungdomar i åtgärder är klok. Den har en mera långsiktig syftning än vad SVMP:en inser.
Idén är att ungdomarna ska söka jobb i första hand, och söka sig till åtgärder i andra. Deras första impuls ska inte vara att sitta och vänta på att stoppas in i något slags aktiviteter. De ska vända sig till arbetsförmedlingen och få en coach som hjälper dem att söka jobb, peppar dem, tar fram deras unika förutsättningar, uppmuntrar till eget ansvar.
Varför är det bra i en välfärdsstat som den svenska? Allt som bromsar inskolningen i kassaförsörjning är bra. Allt som reducerar kravmentaliteten är bra. Det verkar ju konstigt nog som om missnöjet med vad staten ger växer med utbudet av insatser. Varifrån kommer alla psykiska problem som ökar i förfärande takt? Varför ökar självskadebeteendet? Varför breder hämndlystnaden ut sig hos dem som gör sig till offer? Varför är ungdomar som droppat ut ur skolan konstant förorättade? Varför stirrar de sig blinda på vad de inte har, hellre än att ta ett första riktigt steg i väntan på det rätta jobbet? Har någon ungdomsgeneration i hela vida världen det bättre förspänt än den svenska idag?
Välfärden har trippat på tå runt medborgarna som föremål för omsorg. Men det har blivit så mycket bättre. Inställningen har mera vänts mot möjligheterna att arbeta och försörja sig och ha ett självständigt liv inom ramen för de möjligheter som bjuds. Välfärden fungerar som det var tänkt om människor sakta men säkert gör sig till subjekt i sina liv. Det gäller också för ungdomar, framför allt för ungdomar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det har inte slagit dig att många som söker jobb kanske inte ser något värde i att vara inskrivna på Arbetsförmedlingen? Om man inte kvalat in för a-kassa etc så är det i stort sett ingen poäng med att vara inskriven; jag känner ingen som tror att nya jobb i första hand letas upp på Arbetsförmedlingen eller i Platsbanken. Det som gäller är att känna någon som kan tipsa om när det är läge eller att hitta ett jobb *inan* det annonseras ut - många jobb som läggs ut av AMS är i princip redan tillsatta vid det laget, i alla fall har arbetsgivaren då redan gjort en kort lista med namn som ska intervjuas och en av dem blir det.
SvaraRaderaVad AMS inte begriper är att arbetsmarknaden idag kräver att man är proaktiv, att man säljer in sig själv redan innan man har en färdig examen att visa upp, eller skjuter till själv för att få synas - och proaktivitet kostar litet pengar. AMS' byråkrater inser dock inte alls att om man ska lansera sig för jobb så måste det ibland få gå före att deras stenlagda rutiner följs. "Går du inte den här datortekskursen så blir det inget bidrag och då kan du inte betala hyran" även om både du och handläggren vet att kursen är meningslös för dig. Det är just det som gör att många arbetssökande undviker AMS. Andra är inskrivna enbart för att den ena eller andra myndigheten kräver det, men kontakten är i praktiken halvdöd.
Många arbetsförmedlingar vägrar dessutom at skriva in studerande personer, eftersom de sitter fast i filosofin att "först utbildar man sig och sedan när man har examen söker man jobb". Det görs annars parallellt idag.