Grannen hade blivit utförsäkrad av Försäkringskassan.
- Varför säger du utförsäkrad och inte omförsäkrad, frågade jag? Han är väl överförd till arbetsförmedlingen? Till introduktionsprogrammet?
- De skickade honom till arbetsförmedlingen, sade chauffören..
Men dit vill han ju inte.
- Vad är det för fel på honom, frågade jag?
- Ryggen. Och så tittar han lite för djupt i glaset också. Så frun stack. Nu är han orolig för hyran. Det räcker ju med att han blir efter med hyran i två månader så åker han ut.
- Hur länge har han varit sjukskriven?
- Fem år.
- Om sjukskrivningen inte har gjort någon nytta på fem år så lär den inte göra det i fortsättningen heller, sade jag.
Vad hade han för jobb dessförinnan?
- På posten.
- Det är väl bra att Försäkringskassan tar tag i honom och ger honom stöd att komma tillbaka, sade jag.
- Ja han var där, på arbetsförmedlingen, men det ledde ingen vart.
Jag har sagt att han kan komma och arbeta med mig, på Taxi Stockholm. Men det vill han inte. Det är inte fint nog.
Min reflektion är att räddningen för många sjuka, som inte är allvarligt sjuka, är att de omförsäkras till Arbetsförmedlingen. Att man mera börjar intressera sig för vad de har för möjligheter än att ge dem fortsatt försörjning och ett fortsatt miserabelt liv. Vem tror på människan? Den som vill ha honom tillbaka, eller den som vill betala för att han ska hålla sig hemma?
fredag 7 maj 2010
onsdag 21 april 2010
Fler ser möjligheten
- Nu äntligen händer något!
- Äntligen är det någon som lyssnar!
Var hörs sådana glada röster en grå aprilmorgon?
Är det någon sorts talangjakt på gång, där människor vågar sig fram och märker att de har en chans?
Ja, i en mening är det just det. All insomnad förmåga, stolthet, motivation som ingen frågat efter på åratal sätts nu i fokus när människor omförsäkras från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Det är handläggarna på Arbetsförmedlingen som återger hur det kan låta bland kunderna på introduktionsprogrammet, hur glatt överraskade många blir. Mer än hälften av de omförsäkrade upplever ett lyft. För första gången på länge känner de att de är på väg framåt i livet igen.
Först var de inte bara oroliga, de var rent ut sagt panikslagna. De hade dränkts i problembeskrivningar om hur de skulle kastas ut i kylan, om stupstocken som väntade, om hur de skulle tvingas ställa sig sist i kön till arbetsförmedlingen.
Men när de väl börjat på introduktionen fick de klart för sig att det var deras egen takt som gällde. De bemöttes som individer. De erbjöds utredningssamtal, stödsamtal, arbetspsykologisk utredning, arbetsprövning, utbildningsmöjligheter, friskvård, seminarier i jobbsökande och CV-skrivande. Många vittnar om att de är glada över att har ”tvingats ut”. Det visade sig vara ett psykiskt lyft att bli arbetslös och bli av med sjukidentiteten. En ny tanke hade fötts i huvudet på dem.
Vi rör oss i rätt riktning. Fler människor ser i alla fall framåt. Fler ser möjligheten.
- Äntligen är det någon som lyssnar!
Var hörs sådana glada röster en grå aprilmorgon?
Är det någon sorts talangjakt på gång, där människor vågar sig fram och märker att de har en chans?
Ja, i en mening är det just det. All insomnad förmåga, stolthet, motivation som ingen frågat efter på åratal sätts nu i fokus när människor omförsäkras från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Det är handläggarna på Arbetsförmedlingen som återger hur det kan låta bland kunderna på introduktionsprogrammet, hur glatt överraskade många blir. Mer än hälften av de omförsäkrade upplever ett lyft. För första gången på länge känner de att de är på väg framåt i livet igen.
Först var de inte bara oroliga, de var rent ut sagt panikslagna. De hade dränkts i problembeskrivningar om hur de skulle kastas ut i kylan, om stupstocken som väntade, om hur de skulle tvingas ställa sig sist i kön till arbetsförmedlingen.
Men när de väl börjat på introduktionen fick de klart för sig att det var deras egen takt som gällde. De bemöttes som individer. De erbjöds utredningssamtal, stödsamtal, arbetspsykologisk utredning, arbetsprövning, utbildningsmöjligheter, friskvård, seminarier i jobbsökande och CV-skrivande. Många vittnar om att de är glada över att har ”tvingats ut”. Det visade sig vara ett psykiskt lyft att bli arbetslös och bli av med sjukidentiteten. En ny tanke hade fötts i huvudet på dem.
Vi rör oss i rätt riktning. Fler människor ser i alla fall framåt. Fler ser möjligheten.
tisdag 13 april 2010
Stimulans till ansvar
Sjukförsäkringen ger oss pengar när vi inte kan arbeta p g av skada eller sjukdom. Det är inkomsten som är försäkrad. Men vilka värden vill vi i alliansen att sjukförsäkringen ska understödja? Mitt svar är samhällsmoral, arbetsmoral och rättvisa. Aktiva åtgärder är alltid bättre än passiva utbetalningar. Sjukförsäkringen ställer ju faktiskt krav på de försäkrade. Arbetsförmågan bedöms vid återkommande kontrollstationer, efter tre månader, efter sex, men vid sexmånadersgränsen skiftar perspektivet något, från vad sjukdomen hindrar en från att göra, till vilka förutsättningar man har att arbeta trots sjukdomen.
Skäl som inte längre ger rätt till sjukpenning är ålder, bosättningsort, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande sociala förhållanden. De skälen togs bort för att de bidrog till mängden långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Sjukförsäkringen tilläts täcka alla möjliga inkomstbortfall som inte orsakades av sjukdom. Annat än arbetsförmågan tilläts ta över.
Arbetslinjen är en moralfråga, inte bara för individen utan också för individens omgivning. Individens ansvar att försörja sig själv påverkas av samhällets krav på alla andra att försörja sig själva. Tryggheten i försäkringen ska finnas där för den som behöver, men den vilar på att försäkringen upprätthåller sin legitimitet. Ingen som drabbas av sjukdom eller skada ska behöva lida ekonomiska konsekvenser. Men staten kan inte åta sig att lösa alla problem åt alla människor. Vi är nu i ett skifte där vi försöker balansera behovet av incitament för individen att arbeta (incitament som är för svaga i Sverige idag) med individens rättigheter till skydd och hjälp, och samma individs ansvar att upprätthålla samhället. Statens erbjudande till medborgarna är en politik som uppmuntrar detta ansvarstagande.
Skäl som inte längre ger rätt till sjukpenning är ålder, bosättningsort, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande sociala förhållanden. De skälen togs bort för att de bidrog till mängden långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Sjukförsäkringen tilläts täcka alla möjliga inkomstbortfall som inte orsakades av sjukdom. Annat än arbetsförmågan tilläts ta över.
Arbetslinjen är en moralfråga, inte bara för individen utan också för individens omgivning. Individens ansvar att försörja sig själv påverkas av samhällets krav på alla andra att försörja sig själva. Tryggheten i försäkringen ska finnas där för den som behöver, men den vilar på att försäkringen upprätthåller sin legitimitet. Ingen som drabbas av sjukdom eller skada ska behöva lida ekonomiska konsekvenser. Men staten kan inte åta sig att lösa alla problem åt alla människor. Vi är nu i ett skifte där vi försöker balansera behovet av incitament för individen att arbeta (incitament som är för svaga i Sverige idag) med individens rättigheter till skydd och hjälp, och samma individs ansvar att upprätthålla samhället. Statens erbjudande till medborgarna är en politik som uppmuntrar detta ansvarstagande.
onsdag 24 mars 2010
Empati genom tydlighet
Det är något speciellt med sjukdom. Medkänslan med den sjuka är intuitiv. Sjuka som tycker sig motarbetade av Försäkringskassan vållar känslostormar när tidningar och tv slår upp deras fall. Reportagen avser att skapa indignation, och de lyckas: - arma människa, måste systemet fara fram så okänsligt med henne. De flestas uppfattning är nog att mera tid i sjukförsäkringen skulle vara att visa denna person empati. Hur mycket mera tid säger känslan inget om. Inte heller vad som händer med självrespekten och självförtroendet i långvarigt utanförskap.
Mot denna lidande person ställs en ansvarig för försäkringen, ofta Cristina Husmark Pehrsson. Det spelar ingen roll vad hon än säger för de flesta tar ändå bara in det de vill höra. De vill inte ha förklaringar om hur sjukförsäkringen fungerar.
Det intressanta är att Cristina Husmark Pehrsson verkligen visar omsorg om människor, och har så gjort i varenda framträdande hon har medverkat i, men hennes budskap om betydelsen för varje enskild människa att komma tillbaka till ett aktivt liv uppfattas som ett försök att blanda bort korten. Den förutfattade meningen är att sjukskrivning löser problemet vilket det än är. Cristina Husmark Pehrsson visar på möjligheterna utanför sjukförsäkringen som är större än någonsin. Empati för oss är att hjälpa människor tillbaka.
Att arbetsförmågan bedöms vid återkommande kontrollstationer är till fördel för förmågan att vara igång och komma tillbaka. Det är lätt att förstå misstron mot den nya sjukförsäkringen om uppfattningen är att förskjutningen av tyngdpunkten från sjukdom till arbetsförmåga är en negativ förändring. Men den misstron kommer att övervinnas.
Vi är nu i ett skifte där vi försöker balansera möjligheterna för individen att arbeta med individens rättigheter till skydd och hjälp. Tryggheten i försäkringen ska finnas där för den som behöver, men den vilar på att försäkringen upprätthåller sin legitimitet. Kan vi göra inlevelsen i de sammantagna villkoren lika stark som inlevelsen i ett kvällstidningsreportage går Sverige en klokare framtid till mötes.
Mot denna lidande person ställs en ansvarig för försäkringen, ofta Cristina Husmark Pehrsson. Det spelar ingen roll vad hon än säger för de flesta tar ändå bara in det de vill höra. De vill inte ha förklaringar om hur sjukförsäkringen fungerar.
Det intressanta är att Cristina Husmark Pehrsson verkligen visar omsorg om människor, och har så gjort i varenda framträdande hon har medverkat i, men hennes budskap om betydelsen för varje enskild människa att komma tillbaka till ett aktivt liv uppfattas som ett försök att blanda bort korten. Den förutfattade meningen är att sjukskrivning löser problemet vilket det än är. Cristina Husmark Pehrsson visar på möjligheterna utanför sjukförsäkringen som är större än någonsin. Empati för oss är att hjälpa människor tillbaka.
Att arbetsförmågan bedöms vid återkommande kontrollstationer är till fördel för förmågan att vara igång och komma tillbaka. Det är lätt att förstå misstron mot den nya sjukförsäkringen om uppfattningen är att förskjutningen av tyngdpunkten från sjukdom till arbetsförmåga är en negativ förändring. Men den misstron kommer att övervinnas.
Vi är nu i ett skifte där vi försöker balansera möjligheterna för individen att arbeta med individens rättigheter till skydd och hjälp. Tryggheten i försäkringen ska finnas där för den som behöver, men den vilar på att försäkringen upprätthåller sin legitimitet. Kan vi göra inlevelsen i de sammantagna villkoren lika stark som inlevelsen i ett kvällstidningsreportage går Sverige en klokare framtid till mötes.
lördag 24 oktober 2009
ORDET Ungdomsarbetslöshet
Ungdomsarbetslösheten mäts i förhållande till dem som söker jobb. Det är alltså ca 30 procent av dem som är inskrivna på arbetsförmedlingen som är arbetslösa. Inte 30 procent av alla ungdomar.
Statistik är oväsentligt, kan man tycka: det viktiga är ungdomsarbetslösheten i sig. Men när oppositionen slår omkring sig med missvisande siffror bör felaktigheterna korrigeras.
Läget är allvarligt, säger S V MP, men ungdomarna får ändå vänta i tre månader innan de får del av ungdomsgarantin som ger dem ekonomisk ersättning. Just det. Tanken med att inte direkt lotsa in ungdomar i åtgärder är klok. Den har en mera långsiktig syftning än vad SVMP:en inser.
Idén är att ungdomarna ska söka jobb i första hand, och söka sig till åtgärder i andra. Deras första impuls ska inte vara att sitta och vänta på att stoppas in i något slags aktiviteter. De ska vända sig till arbetsförmedlingen och få en coach som hjälper dem att söka jobb, peppar dem, tar fram deras unika förutsättningar, uppmuntrar till eget ansvar.
Varför är det bra i en välfärdsstat som den svenska? Allt som bromsar inskolningen i kassaförsörjning är bra. Allt som reducerar kravmentaliteten är bra. Det verkar ju konstigt nog som om missnöjet med vad staten ger växer med utbudet av insatser. Varifrån kommer alla psykiska problem som ökar i förfärande takt? Varför ökar självskadebeteendet? Varför breder hämndlystnaden ut sig hos dem som gör sig till offer? Varför är ungdomar som droppat ut ur skolan konstant förorättade? Varför stirrar de sig blinda på vad de inte har, hellre än att ta ett första riktigt steg i väntan på det rätta jobbet? Har någon ungdomsgeneration i hela vida världen det bättre förspänt än den svenska idag?
Välfärden har trippat på tå runt medborgarna som föremål för omsorg. Men det har blivit så mycket bättre. Inställningen har mera vänts mot möjligheterna att arbeta och försörja sig och ha ett självständigt liv inom ramen för de möjligheter som bjuds. Välfärden fungerar som det var tänkt om människor sakta men säkert gör sig till subjekt i sina liv. Det gäller också för ungdomar, framför allt för ungdomar.
Statistik är oväsentligt, kan man tycka: det viktiga är ungdomsarbetslösheten i sig. Men när oppositionen slår omkring sig med missvisande siffror bör felaktigheterna korrigeras.
Läget är allvarligt, säger S V MP, men ungdomarna får ändå vänta i tre månader innan de får del av ungdomsgarantin som ger dem ekonomisk ersättning. Just det. Tanken med att inte direkt lotsa in ungdomar i åtgärder är klok. Den har en mera långsiktig syftning än vad SVMP:en inser.
Idén är att ungdomarna ska söka jobb i första hand, och söka sig till åtgärder i andra. Deras första impuls ska inte vara att sitta och vänta på att stoppas in i något slags aktiviteter. De ska vända sig till arbetsförmedlingen och få en coach som hjälper dem att söka jobb, peppar dem, tar fram deras unika förutsättningar, uppmuntrar till eget ansvar.
Varför är det bra i en välfärdsstat som den svenska? Allt som bromsar inskolningen i kassaförsörjning är bra. Allt som reducerar kravmentaliteten är bra. Det verkar ju konstigt nog som om missnöjet med vad staten ger växer med utbudet av insatser. Varifrån kommer alla psykiska problem som ökar i förfärande takt? Varför ökar självskadebeteendet? Varför breder hämndlystnaden ut sig hos dem som gör sig till offer? Varför är ungdomar som droppat ut ur skolan konstant förorättade? Varför stirrar de sig blinda på vad de inte har, hellre än att ta ett första riktigt steg i väntan på det rätta jobbet? Har någon ungdomsgeneration i hela vida världen det bättre förspänt än den svenska idag?
Välfärden har trippat på tå runt medborgarna som föremål för omsorg. Men det har blivit så mycket bättre. Inställningen har mera vänts mot möjligheterna att arbeta och försörja sig och ha ett självständigt liv inom ramen för de möjligheter som bjuds. Välfärden fungerar som det var tänkt om människor sakta men säkert gör sig till subjekt i sina liv. Det gäller också för ungdomar, framför allt för ungdomar.
måndag 5 oktober 2009
ORD Rättvisa
Rättvisa är ett vingligt begrepp. Som jag tolkar oppositionen menar de att det är orättvisa att somliga är mindre lyckligt lottade än andra, att det är orättvisa att man inte får lika mycket betalt för att inte jobba som för att jobba. Orättvisor är aldrig kul. Människors motstånd mot orättvisor är så mycket lättare att mobilisera än att tala om rättvisa. Oppositionen väljer den lätta vägen.
Känslan av orättvisa bottnar i någon sorts oreflekterad avundsjuka. Du har, jag har inte. Och enligt värderingar djupt rotade i vårt samhälle ska helt enkelt alla ha det alla andra har. Det är mänskligt att vilja ha det andra har. Men sättet genom vilket man skaffar sig det man vill ha är avgörande för ett anständigt samhälle.
Rättvisa kräver faktiskt att man är tydlig med hur, var ansvaret ligger, om statens roll är att skapa förutsättningar för individen, eller om statens roll är att dela ut pengar.
En rimlig skillnad i inkomst mellan de som jobbar och de som inte jobbar är rättvisa för mig. Det är alliansregeringens politik för att åstadkomma att det arbetas mera. Även om man inte själv rår för att man inte arbetar så är det ändå rättvisa att arbetet betalar sig. Om fler arbetar kan skatten sänkas. Alla som arbetar får en ökad personlig frihet. Vi får en positiv spiral.
Välfärd är att vi tar gemensamt ansvar för olycksbröder och olyckssystrar, men det kan aldrig vara att ge nästan lika mycket betalt till den som lever på välfärden, även om det inte är fuffens med i spelet.
Men tänkesätten och värderingarna i Sverige är förändrade. Socialdemokraterna kan fortsätta att tänka i banor av hög ersättning till den som inte jobbar, men rättvisa är fel ord för detta. Det inser nog de flesta i själ och hjärta. De flesta känner nog i samvetet någonstans att det är rättvist att gynna arbetet framför kassaförsörjning. De flesta förväntar sig en rättvis tilldelning av resultatet av sitt arbete. De begär innerst inne av staten att kräva arbete av alla som kan arbeta, på det att den personliga friheten ökar genom ökat allmänt välstånd.
Helena Rivière
Känslan av orättvisa bottnar i någon sorts oreflekterad avundsjuka. Du har, jag har inte. Och enligt värderingar djupt rotade i vårt samhälle ska helt enkelt alla ha det alla andra har. Det är mänskligt att vilja ha det andra har. Men sättet genom vilket man skaffar sig det man vill ha är avgörande för ett anständigt samhälle.
Rättvisa kräver faktiskt att man är tydlig med hur, var ansvaret ligger, om statens roll är att skapa förutsättningar för individen, eller om statens roll är att dela ut pengar.
En rimlig skillnad i inkomst mellan de som jobbar och de som inte jobbar är rättvisa för mig. Det är alliansregeringens politik för att åstadkomma att det arbetas mera. Även om man inte själv rår för att man inte arbetar så är det ändå rättvisa att arbetet betalar sig. Om fler arbetar kan skatten sänkas. Alla som arbetar får en ökad personlig frihet. Vi får en positiv spiral.
Välfärd är att vi tar gemensamt ansvar för olycksbröder och olyckssystrar, men det kan aldrig vara att ge nästan lika mycket betalt till den som lever på välfärden, även om det inte är fuffens med i spelet.
Men tänkesätten och värderingarna i Sverige är förändrade. Socialdemokraterna kan fortsätta att tänka i banor av hög ersättning till den som inte jobbar, men rättvisa är fel ord för detta. Det inser nog de flesta i själ och hjärta. De flesta känner nog i samvetet någonstans att det är rättvist att gynna arbetet framför kassaförsörjning. De flesta förväntar sig en rättvis tilldelning av resultatet av sitt arbete. De begär innerst inne av staten att kräva arbete av alla som kan arbeta, på det att den personliga friheten ökar genom ökat allmänt välstånd.
Helena Rivière
onsdag 16 september 2009
Levande historia
Forum för levande historia är inte vilken historisk institution som helst. ”Levande historia” heter den och ”levande” är ett epitet som arbetar med förståelse. Det som förenar oss med historien är att vi är samma människor som förövarna var under Förintelsen och andra folkmord. Vi är samma sort som Middag med Pol Pot-svenskarna som for till Kambodja, så fyllda av fördomar att de ingenting såg och ingenting tog till sig. Poängen med utställningen är att en av dem nu i efterskott frågar sig hur det kunde hända. Hur? är den fråga Forum för levande historia ställer. Hur kom det sig att de ingenting fattade? Hur gör vi oss observanta på oss själva i samma situation?
Jag har nyligen ställts inför den sortens frågor under en resa till Auschwitz-Birkenau och många andra av förintelsens platser, ordnad av Forum för levande historia. Det var en omskakande upplevelse som sitter i. Att vi identifierar oss med offren är inte konstigt. Det är så det ska vara. Att däremot identifiera sig med förövarna är ingen tanke som infinner sig spontant. Men Forum för levande historia ber oss göra det. – Om ni skulle beskriva nazisterna så som ni tror att de skulle ha velat bli beskrivna eller beskrivit sig själva, vad skulle ni då säga?
Det är levande historia rakt in i veka livet
Det tvingar oss att tänka i termer av omständigheter, relationer, beroenden, beundran, influenser, antipatier, avsky. Att inta deras perspektiv är att ställa sig frågan vad de uppfattade som problem och hur de tänkte sig att lösa de problemen. Man kan följa hur ett litet steg blev till normalitet, och hur nästa lilla steg då inte tedde sig så förfärligt mycket värre, och inte heller nästa. Forum för levande historia frågar oss om vi tror att vår känsla av äckel inför något äckligt skiljer sig från förövarnas känsla av äckel inför vad de tyckte var äckligt? Vi är i grunden samma människor.
Människoföraktet är en mänsklig synd som vi delar med dem. När socialdemokraterna i den politiska debatten tillskriver oss onda avsikter, att medvetet vilja förstöra för människor, att avsiktligt vilja skada, är viljan att demonisera oss densamma. Att vilja ha en annan politik är respektingivande. Men att demonisera är att avskilja, vilket är ett litet steg att undvika. Det är så levande historia fungerar. Den kan omsättas på oss själva.
Jag har nyligen ställts inför den sortens frågor under en resa till Auschwitz-Birkenau och många andra av förintelsens platser, ordnad av Forum för levande historia. Det var en omskakande upplevelse som sitter i. Att vi identifierar oss med offren är inte konstigt. Det är så det ska vara. Att däremot identifiera sig med förövarna är ingen tanke som infinner sig spontant. Men Forum för levande historia ber oss göra det. – Om ni skulle beskriva nazisterna så som ni tror att de skulle ha velat bli beskrivna eller beskrivit sig själva, vad skulle ni då säga?
Det är levande historia rakt in i veka livet
Det tvingar oss att tänka i termer av omständigheter, relationer, beroenden, beundran, influenser, antipatier, avsky. Att inta deras perspektiv är att ställa sig frågan vad de uppfattade som problem och hur de tänkte sig att lösa de problemen. Man kan följa hur ett litet steg blev till normalitet, och hur nästa lilla steg då inte tedde sig så förfärligt mycket värre, och inte heller nästa. Forum för levande historia frågar oss om vi tror att vår känsla av äckel inför något äckligt skiljer sig från förövarnas känsla av äckel inför vad de tyckte var äckligt? Vi är i grunden samma människor.
Människoföraktet är en mänsklig synd som vi delar med dem. När socialdemokraterna i den politiska debatten tillskriver oss onda avsikter, att medvetet vilja förstöra för människor, att avsiktligt vilja skada, är viljan att demonisera oss densamma. Att vilja ha en annan politik är respektingivande. Men att demonisera är att avskilja, vilket är ett litet steg att undvika. Det är så levande historia fungerar. Den kan omsättas på oss själva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)